Känslan..

Känslan av att ha tagit mig upp från botten, jag kan inte ens beskriva den. För lite mer än ett år sen så mådde jag  så himla dåligt, jag kände ingen anledning till att gå upp på morgonen, jag orkade inte och ville inte. Alla år med mobbning och skit drog mig ner till botten. Livet var riktigt svårt att leva.

Men jag sitter här idag. Ärren på min kropp finns kvar, men jag sitter här. Och mina enda tankar är hur mycket jag längtar tills, imorn, nästa vecka, nästa år osv. Jag älskar mitt liv precis som det är. Visst är det inte perfekt, men jag har varit där nere och jag vet att jag aldrig någonsin vill dit igen. Det finns så mycket vackra saker med livet. Jag vill leva och se mina syskonbarn växa upp, jag vill se min bröllopsdag, jag vill se mina barn komma till livet och se dom växa upp. Jag vill leva och sen tillslut efter många lyckliga år, dö tillsammans med min älskade.

Jag kommer alltid få frågor om mina ärr, jag kommer alltid ha folk som undrar om mitt förflutna, men det är inte jag som har orsakat dom, det är inte mitt fel att dom sitter på min kropp. Jag ångrar varenda ett, men det är inget som jag även om jag vill kan göra ogjort.

Det enda jag kan säga är, vilken härlig dag det är idag. :)